Skrillex – Början på något nytt

Från att gå från frontman och sångare i ett rockband, till att behöva operera halsen och tvingas hoppa av sitt band, började Sonny Moore, mer känd som Skrillex att producera egen musik i sin hemmastudio. Resultatet gav större respons än han någonsin kunnat ana, och har på mindre än ett år blivit en av de hetaste artisterna i USA, och resten av världen med hjälp av debutalbumet Scary Monsters and Nice Sprites.

Skrillex bygger sakta men säkert, med hjälp av fina melodislingor, upp till ett euforiskt rus, när låtar som First of the Year, Cinema & Kill Everybody helt plötsligt gör en totalvändning, både tempo- och melodimässigt. Första lyssningen av låtarna får mig att tänka på två transformers som envist försöker idka samlag, medans en medtvingad Mozart spelar stycken för att höja intimitet-, och stämningsnivån.

Som ovan i genren dubstep/electro hör man först bara en enda röra oljud. Men vid en närmare lyssning börjar man förstå vilket musikaliskt geni Skrillex verkligen är. Till skillnad från många andra dubstep-artister kan musiken, enligt mig, efter ett tag bli ganska tradig och enformig. Här hörs istället en variation av melodier, spår av ljud och temposkiftningar, som är noggrant preciserade, för att göra lyssningen så spännande som det bara går.

En musikalisk kulturkrock i rätt tid

Sonny Moore, med sin musik, når ut till så många mer än dubsteb- och electro-fantasterna.

Genren dubstep/electro har funnits länge. Men det är först nu, med hjälp av Sonny Moore (Skrillex), som musiken kan nå ut till så många mer än genrens redan rotade fans. Rockare, popare, synthare.. alla kan känna igen sig i låtarna som presenteras på albumet Scary Monsters and Nice Spirites. Samtidigt som att det inte går att sätta fingret på de melodiösa synth-delarnas inspirationskälla, som likväl kunnat vara förankrade i den västerländska musiken, som den Indiska eller Japanska. En komplott av skalor från världens alla hörn, blandat med tungt mekaniska ”drop the bass”-partier gör det omöjligt att veta vad som ska komma härnäst i Skrillex låtar. Och det är den nyfikenheten som gör att man bara inte kan få nog, hur mycket ens rockande hjärta stretar emot i virrvarret av de pumpande rytmerna.

Innan jag började lyssna på Skrillex var jag emot digitaliseringen som snabbt ökat, och fortfarande ökar, i alla musikgenrer. Med hjälp av Skrillex har jag nu börjat lyssna på musik på ett helt annat sätt. Jag förstår nu att digitalisering inte behöver betyda perfektion. För att ett musikstycke ska bli bra, behöver man blanda in något fult i det fina, eller tvärt om. Det är just det Skrillex bygger sina låtar på, omedvetet eller ej. Det går att dela in hans låtar i vers, brygga, refräng… som vilken hitlåt som helst man hör på radio, fast med ett nytt, banbrytande sound.

En början till en ny epok

Jag tror garanterat att analoga instrument helt kommer försvinna i musiken vi lyssnar på i framtiden, och dessutom i snabbt tempo, om fler artister som Skrillex dyker upp under de kommande åren. Skrillex verkar inte ha några som helst bekymmer med att låta hans tankar bli till verklighet, och han låter ingen teknik hindra hans idéer. Det känns som att en dator scannat av hans hjärna, och lagt det på ett färdigt spår på datorn – som sedan är klar för lyssning. Har ni någonsin funderat på en låt, hört melodin i huvudet… med alla tänkbara loopar och konstiga övergångar man kan tänka sig, men sedan tänkt ”Det här går inte att göra.” Skrillex gör det.

Nu är Sonnys framtida uppgift att kunna balansera ying och yang på samma sätt som han hittills kunnat göra. Det ryktas om att Skrillex kommer släppa ett nytt album nu redan i oktober. Om det blir flipp eller flopp återstår att se. Enligt min åsikt är Skrillex ännu bara ett planterat frö, som med tiden kommer växa.